Uppgift 2

Jag gick med bestämda steg mot fabriken. Idag ska det ske - förändringen. Det är jag helt övertygad om. Männen vid maskinerna vände sig om och tittade på mig som om jag vore galen. Vad gör kvinnan här? frågade deras ögon. Jag låtsades som jag inte lade märke till dem och fortsatte min väg till vad förhoppningsvis skulle bli kvinnornas framtid.

En grupp fruar och jag i nejden har en bokklubb varje onsdag. Det är ungefär den friheten vi får dessa dagar. Mellan städningen av huset, matlagning och barnpassning finns det inte så värst mycket plats för annat. Under dessa så kallade bokklubbar beklagar vi oss över hur det står till i samhället. Hur männen arbetar och känner sig behövda, viktiga, medan vi står hemma och tittar på samma gamla möbler. Idag hoppas vi att det blir en förändring.

Visst finns det dem som gillar livet som hemmafru, där man inte har arbetstider att passa. Det kommer säkert finnas som arbete i framtiden. Vad arbetar du som? Hemmafru. Under bokklubben kom vi fram till att ta upp ett förslag bland männen och den lokala fabriken att låta oss kvinnor arbeta ett par timmar i veckan.

Utvald på grund av min påstådda starkhet och envishet är det jag som marscherar in på chefen av fabrikens kontor och snällt bedjar om arbetsrätt för kvinnor på fabriken.

Han brister ut i hånskratt och säger åt mig att det inte finns en kvinna i världen som kan utföra det arbete som krävs på fabriken. Den styrka och envishet som många litade på skulle träda fram sjönk djupt under ytan. Förlöjligad och sårad tar jag mig sakta men säkert ut från fabriken och tar mig hem till mina vardagliga sysslor. Kommer det någonsin bli bättre ställt för kvinnor? Kommer det en dag då kvinnan fritt kan välja sitt arbete?

Jessica Johansson