Jag är 18 år och ofri, varför är jag de? Det här förbaskade 1800-talet har stulit min ungdom, min egenrätt, min vilja och min kropp.
Från en början kommer jag från en familj som hade det bra ställt med pengar. Men när jag var 18 år gifte jag mig med min man. Han var häradshövding och hade där med väldigt hög status. Men inte lika bra ställt med pengar. På den här tiden när man gifte sig var det mannen som ägde pengarna även om de kom från kvinnans familj och om jag nu skulle vilja skilja mig skulle jag inte ha någon rätt till pengarna längre utan stå där utfattig.
Till en början var vårat äktenskap bra, vi hade ett stort fint hus och levde lyckliga tillsammans. Men efter tag började han vara frånvarande och jag blev allt mer ensam i vårt stora hus om dagarna, ibland även om nätterna och in på morgonen. När han kom hem var han glad, inte full utan bara glad. Varför blev jag aldrig medbjuden?
När man har så mycket tid för sig själv som jag har så hinner man tänka väldigt mycket. Är jag lycklig med mitt liv? ja... jag har ju ett stort hus, en man som försörjer mig och...vad har jag mer egentligen? Hur hade mitt liv varit om jag arbetade 6 dagar i veckan, 12 timmar om dagen. Då hade jag åtminstonde varit sysselsatt. Det kanske hade vart bättre så. Kan pengar verkligen göra mig lycklig? Jag har ju ändå ingen rätt till dem eller till mitt liv som det är nu på 1800-talet.
Emma Jonsson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det var bra att du fick med lite av hur samhället ser ut idag; om pengar gör en lycklig. Du gjorde det tydligt att mannen "ägde" kvinnan och hennes egendom så fort de gifte sig. Väldigt bra och intresseväckande inledning.
SvaraRaderaMichelle