Uppgift 2:
Jag växte upp under slutet av 1800-talet. I ett litet hus vid utkanten av en större stad bodde min far, mor och jag. Man tänker kanske då att jag var barnet som hade det mesta. Att jag fick den tid jag behövde av mina föräldrar. Det stämde till en viss del. Jag spenderade större delen av dagarna med min mor i hemmet. Min far var den som försörjde familjen. Han la ner mycket tid på jobbet och om jag inte minns helt fel så trivdes han med det. Det gjorde att vi inte hade någon större kontakt med varandra men ändå hade han en tanke om hur mitt liv skulle se ut.
Han var nöjd med att jag hjälpte min mor med hushållet under dagarna. Det gjorde att hon inte behövde känna sig så ensam när han var på jobbet. Det var vad jag ägnade mig åt i större delen av mitt liv, att hjälpa mor där hemma.
När jag blev äldre blev jag bortlovad till en man. Min far ville inte se mig ensam och han var den som hade försörjt mig under min uppväxt så jag sa inte emot till äktenskapet.
Nu när jag sitter här idag, sköter fortfarande hushållet i min mans hus, börjar jag fundera. Fundera på om jag skulle ha gått emot min fars vilja och levt det liv jag drömde om. Att få vara fri, träffa de människor jag ville, besöka de olika platser i världen som finns. Jag ska kanske vara glad att jag har en trygghet här i mitt nya hem, med en man som tar hand om mig. Men mer? Finns det något mer?

Madelene